Jag skall egentligen inte jobba här

I sin egen orimlighet kommer Sarah Beishers romantiska debut, som jag inte borde arbeta med här, bara att föras till ett inlägg i samhällsdebatten om äldre eftersom boken tar lång tid att skriva.

För trots att denna debut mycket medvetet pekar på äldreomsorgen, i detta fall palliativ vård, som påminner om slaktkycklingavel, även om jag är tvärtom, läste jag Beischers roman på samma sätt som han gör: en klassisk utvecklingsroman. En ung MOA-kvinna lämnar en liten stad för Stockholm. Moa, 19, ska bli skådespelare, men hon behöver pengar på vägen.

Hon tar ett jobb som timanställd på Liljebackens äldreboende på stående ben. Det var inga problem att få jobb, och Moa förvandlas snabbt till en verklighet som står i skarp kontrast till stora teaterdrömmar. Handlingen börjar i miljön på Liljebacken, ett möte med smala medarbetare, Lina med två E: S, Eva den vårdande, en god omsorg som till en början föraktar MOA, och en handfull som bär en varg mellan avdelningar och boende som För tydlighetens skull har namn som A4 och C4 istället för riktiga namn.

Beishers reklam förvandlar hans historia till en verklig Moa. Ett liv som kommer att föra henne till de stora scenerna. Moa reser mellan Hybris och självförakt. Hon måste berätta för sig själv dagligen att det bara är tillfälligt att arbeta med den gamla, bara för pengarna, inget mer. Hon besöker Stadsbiblioteket, smyger på de mest pinsamma sätten vid allmänna teaterrepetitioner, skäms, skäms, men berättar för henne igen att hon bara gör vad hon borde, oavsett hur humörig hon är.

Jag är imponerad av hur skickligt Beisher passerar mellan insatserna, vilket kan minska denna romantik. Hon går så nära som möjligt mellan det patetiska och det stora i människan när hon skriver Moas väg mellan drömmar och verklighetens cyniska timmar på Liljebacken. Hon hyr en liten studentlägenhet från en bekant. Hon vet att hon inte kommer att klara sig utan att arbeta på sidan av sin skådespelarkarriär.

På Liljebackens äldreboende får hon en timanställning, som hon tänker kombinera med de auditions hon planerar att anmäla sig till skolan. När MOA börjar i Liljebacken är hon inte redo för döden att närma sig. Hon tyckte inte att omsorg var så stressande som det är. Efter några veckor börjar MOA studera namnen på de boende. Då var det inte långa bokstäver och siffror, nu började invånarna känna sig mer som människor.

En av dem är bosatt, Gullan blir speciell för Mona, och plötsligt kan hon inte låta bli att ta hand om henne. När MOA är redo för dagen och går hem vill hon verkligen se teatern, men hela Parkteatern är klar. Och det kostar hundra Kronor att gå till Studstetter. Då kommer hon med en ide. Hon ringer Stadsteerenter och frågar jag skall egentligen inte jobba här nästa genre.

Hon får veta att det finns en genre på torsdag vid sjutton års ålder. Hon planerar att åka dit och se Kalevala. Det är torsdag, och äntligen måste hon gå på teatern. Hon ser att andra har biljetter, och hon tror att hon inte kommer att kunna komma in, men hon kommer att lyckas. I andra akten somnar hon. När teatern slutade vaknade hon av en kille som heter Oscar. Han undrar om hon vill ta en öl och säger ja, även om hon inte är säker.

Dagen efter teaterkvällen återvände hon till äldre Liljebackens hus. Det börjar med ett morgonmöte, och efter det fortsätter dagen som vanligt.