Varför ska man ta bort dialekter

Äldre människor intervjuades ofta på landsbygden som talade den gamla fashionabla lokala dialekten.

Bilden visar en grammofoninspelning på Rudon i Yamtland, augusti, Svenska, sedan föreställningen, som det svenska språket har genomgått stora förändringar som har tagit bort det från det nordiska forntida språket som det varför ska man ta bort dialekter gång utvecklades från. De äldsta runinskriptionerna i Norden visar att språket var ganska homogent under urnordiska tider, men relativt tidigt är det möjligt att skilja mellan det Östskandinaviska språket och det västnordiska språket.

Från talet betraktar du Ransvenska som ett separat språk. Med tiden ledde fragmenteringen av dialekten till att svenska, som danska och norska, delades in i dialekter. Denna process kallas splittring av dialekter. I vissa fall har språkförändringen lett till olika resultat i olika delar av landet. I andra fall har en nyhet brutits på vissa ställen och på andra ställen har mycket gamla funktioner bevarats under hela tiden.

Således är uppdelningen av dialekten resultatet av det faktum att processerna inte är desamma överallt. Bland mitten av seklet förväntas den gamla gamla svenska. De tidiga manuskripten är landskapslagar, och redan här kan du märka vissa skillnader i dialekt. Under den äldre svenska tiden genomfördes flera radikala förändringar och ordböjningar i ljudsystemet.

Förändringarna kan ha olika resultat i olika delar av Sverige och på vissa ställen har inga förändringar skett. Även idag finns det människor som använder dessa uttal. I vissa delar av Dalarna kan du träffa människor med uttalet av vika med kartor och korta k. Viku är ursprungligen en gammal svensk böjform av vikutting. Sedan dess har detta språk fortsatt att utvecklas i samma riktning på vissa ställen, i olika riktningar på andra ställen, och på vissa ställen har de följt några av de äldre egenskaperna.

Kanske var skillnaderna mellan de olika svenska dialekterna störst under tal och något i tal. Under utjämningen av dialekten ledde den överväldigande sociala utvecklingen av förra seklet till betydande språkliga förändringar. Dialekter har utvecklats från tydligt lokala språkvarianter med många specifika egenskaper, och har blivit mer lika varandra i större regioner och mindre distinkta.

Denna förändringsprocess, ofta kallad dialektjustering, har fått fart i Sverige sedan efter avgångsperioden. Inriktningen av dialektens olika grader och hastigheter påverkar alla delar av dialekten, det vill säga uttalssystemet, ordförrådet och böjningen. Men olika delar ändras i varierande grad och hastigheter. Till exempel ändras melodin i dialekter, både melodi och batchmelodi, mycket långsamt, medan ord och uttryck å andra sidan kan växla snabbt.

Ord för fenomen som har försvunnit från kulturen försvinner också från språkbruket, medan ord för nya fenomen kommer. Ökad rörlighet påverkar den dramatiska ökade rörligheten i samhället, som förmodligen hade störst inverkan på dialekternas anpassning. Naturligtvis reste människor långt tillbaka i tiden och flyttade från sin hemstad och träffade människor som talade annorlunda än sig själva, men trafiken är mycket större nu än tidigare och över längre avstånd.

I det moderna samhället kommer de flesta människor i daglig kontakt med människor som har en annan språklig erfarenhet än sig själva. De utlovade lokala dialekterna fungerar inte längre som ett tillfredsställande kommunikationsmedel. De separerande och likriktande krafterna, som vanligtvis talas om som delande krafter i motsats till de likriktande krafterna, som individuellt bidrar till utvecklingen och utvecklingen av både språk och dialekter i Sverige.

Arbetsstyrkor innebär att språkanvändare i vissa situationer försöker skilja sig från dem, det vill säga önskan att växa sin karaktär och tack vare deras sätt att tala skillnaden med andra. Med direkta krafter menas att användare av språket i vissa situationer försöker närma sig oss, det vill säga önskan att bli en del av ett bredare samhälle och, tack vare sin bild, prata om relationer med andra.

Unga kvinnor framstår som mindre älskade av sin egen dialekt, och är mer benägna att svara att de inte har en dialekt. Bland kvinnor i åldern 18 till 34 ogillar 14 procent deras dialekt, jämfört med 6 procent i landet i genomsnitt. I samma grupp säger 34 procent att de inte talar en dialekt. I staten är motsvarande andel 19 procent. Unga kvinnor vill flytta mer till större städer.

I denna process föredrar många människor att städa upp sin dialekt och anta en mer jämn version. Enligt Anders Svensson är dialektfördelningen också ett sätt att ta avstånd från den lokala identitet som många vill lämna. Stockholmsborna är en annan grupp som sticker ut.Bland människor som bor i Stockholmsområdet anser 24 procent sig vara en dialekt. Det har relativt få funktioner som sticker ut.

- Men visst är Stockholm en dialekt eftersom det visar var någon kommer ifrån, säger Anders Svensson. De mest positiva i sin egen dialekt är människor som talar scanion eller blinkar. Så mycket som 72 procent, som deras dialekt. Människor födda i norra Sverige är nästan lika positiva. Här är 71 procent varför ska man ta bort dialekter för dialekt. Enligt Anders Svensson är hans egen dialekt mer vad många identifierar som lokal i takt med att avståndet från M XXL lardalen växer.

Undersökningen genomfördes av NOVUS genom 1 intervju med ett nationellt representativt urval av befolkningen.